För första gången i världshistorien så har jag faktiskt, oväntat nog, blivit riktigt avkastad! Ni kanske kan gissa att det då var Freja som tog den chansen. Hon var jätteduktig hela passet och ansträngde sig. När hon väl varit duktig så blev hon uttråkad och valde att blir rädd för en plastpåse. Hmm, men okej. Jag var inte förberedd eftersom vi skrittade av just då.
Hon skenade som en stucken gris (om de nu kan skena) och bockade JÄRNET. Trodde inte att den feta ponnyn kunde bocka/sparka så högt och mycket, men jo-o då. Hon kan om hon vill. Jag tänkte "men jaja, hon stannar snart, hon orkar ju inte så mycket längre". Tror ni hon stannade? Haha, nej absolut inte, så för att inte dö kastade jag mig av mitt i ett bocksprång och ramlade rakt i leran. Hon fortsatte springa, eller rättare sagt ruscha, hur länge som helst. När jag väl fick tag på henne så blev jag ju, ganska uppenbarligen, oerhört förbannad och skrek lite åt henne. Jag tryckte henne åt sidorna, bakåt och framåt för att hon skulle lyssna på mig och för att jag skulle få lite kontroll över bångstyret. Sen skrittade jag runt henne. Men DÅ, dramaqueen som hon är, skenar hon igen! Och då var det ju kört för tränset kände jag, eftersom jag hade tagit tyglarna över huvudet (ni vet). Hon är så läskigt stark så det är verkligen omöjligt att hålla kvar henne när hon springer iväg.
Och ja, jag hade rätt - tränset rycktes sönder. Tack Freja, du är så söt!
Det var faktiskt det enda tränset hon hade (hon har något gammalt stelt på loftet också), så nu blir det nog att låna Silvers de kommande dagarna.

Men jag är ju minst sagt envis som en åsna, jag kunde ju absolut inte låta henne vinna detta kriget så jag hoppade upp ändå, utan bett (bara delarna av tränset typ) och red för att jag skulle vinna. Sedan gjorde jag "ledarskapsövningar" påväg till hagen och hon hade fortfarande inte lagt sig så då blev jag ju ännu mer förbannad när hon bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Hon tror att detta är över, men icke, det har bara börjat.

Imorgon ska jag bara göra ledarskapsövningar och sådant där för att hon ska få mer respekt och inte köra över en som om man vore en vante i vinden. Innan jag sätter mig på hennes rygg igen ska hon inte änns våga göra något utan mitt tillstånd. Nu låter jag som om jag är värsta Hitler mot henne, det kanske jag är också. Det är bara det att hon alltid ska tjaffsa emot och gå sin egna väg. En riktigt envis ponny helt enkelt. Här sätter jag ett väldigt tydligt stopp för det alltså. Hårdträning gäller!

Jorå, jag överlevde. Väldigt lerig, ont i benet, arg och väldigt skrattretad. Annars är det helt ok! :) 

Bild från igår.
Tur att hon är söt.. Hmpf.