Minnena finns där fortfarande

Jag antar att förra sommaren var för bra. Nästan för bra för att vara sann. För bra för att det skulle komma en som är ännu bättre. Tänk om det inte blir någon turne. Tänk om min kalender förblir tom. Tom på alla Johan-datum. Tom på minnen. Vad gör jag då? Jag vet inte. Finns inte så mycket att göra. Jag tror att jag tänker för mycket. Jag tänker för mycket på dig. Tänker för mycket på vad som kommer hända. Skrämmande.

30 Maj 2009. Jag och Christine. Så grymt taggade tills den dagen. Det fanns inga ord i världen som kan beskriva hur det är att träffa sin absolut största idol och förebild för första gången. Inga ord i hela världen. Vi var där bara 2 timmar innan, men det räckte för att vara bland de 5 första. Vi satt där och undrade vad vi skulle göra. I två timmar, jag kunde inte sluta skaka. Jag kunde inte sluta vara så himla nervös, jag kunde inte hjälpa det.
Och så kom han. Han där. Johan Palm. Han vi har längtat efter. Det var sjukt. Jag kommer fortfarande ihåg vilken ordning han sjöng alla låtar, och vilken utav dem de båda två glömde texten till. Hur vi skrattade med dem, hur alla skrattade med dem. Jag visste redan då att det inte skulle bli sista gången, verkligen inte.
Och när vi stod i kön till signeringen. Mina knän vek sig. Jag var totalt lost. Jag ångrade mig. "Nej, Christine, jag vill inte." Jag var så nervös. Helt enormt. Men när vi väl var framme där. När vi var där längst fram, så ville jag inte gå därifrån. "Har du spillt kaffe på din tröja?" frågade han, när Christine egentligen hade spillt en Calippo Cola som vi åt på vägen dit. Vi visste inte vad vi skulle säga, så vi skrattade. Stackarn. Så dum han måste kännt sig.
Sen stannade vi kvar. För vem ville gå därifrån? Vi väntade tills många hade gått och det bara var några kvar. Vi stod fortfarande längst fram och kollade när de plockade in alla högtalare. Johan & Henrik kom efter ett tag och pratade med alla, hur sociala som helst. Sen köpte jag en plansch som Johan signerade. Jag la den på staketets kant och han skrev så fort att han halkade och den blev helt kladdig. "Oj, förlåt mig, det var inte meningen!". Men jag sa ingenting, jag fick inte fram ett ord, jag tappade talförmågan helt och hållet. Jag kollade bara på honom och försökte säga "det är okej", men det gick inte.

27 Juli 2009. Det var inte samma sak, inte samma sak som månaderna innan. Vi kom bara 1 timma innan och vi stod vid staketet. Men det räckte, räckte gott och väl för att smälta.
Vi såg en tjej från våran skola. Men jag ville inbilla mig att det inte alls var hon, men det var det. Hon där som vi hatar mest av allt, den där extrema fjortisen som tror att det är coolt att röka. Hon hade sagt flera gånger till mig att Johan inte alls är bra på något sätt och vis. Fast hon sa det på ett mycket värre sätt. Jag hade försökt att inte bry mig, för jag visste att det inte stämde. Och därför hatade jag henne.
Vi träffade honom aldrig, men att se honom på rikigt gjorde mig glad i tre veckor frammåt då vi träffades nästa gång.

13 Augusti 2009. Det var vi tre. Jag, Christine och Lovisa. Detta var den mest välplanerade gången. Vi visste inte om det skulle hända igen. Jag gick ner till tappen och väntade i 10 minuter på Lovisa och Christine. Jag fick världens léende på läpparna bara jag såg dem. Vi visste vad som väntade, och det var obeskrivligt.
Det var Lovisas pappa som körde oss till Brew House. 8 på morgonen var vi där. Bara 12 timmar kvar tills vi möts, tänkte jag. Bara och bara. Det var de längsta 12 timmarna i hela mitt liv. Någon smart typ, som hade sovit över på trappan, sa att de hade ett kö system. Man fick skriva vilket nummer man var i "kön" på handen för att kunna ställa sig på samma plats om man skulle gå och handla eller så. 4,5,6 blev våra nummer. Bland de första, igen. Vi satte oss ner längs väggen och väntade. "Jahop, nu då?" sa vi gång på gång. Vi försökte sova, men det gick inte. Det gick verkligen inte, så taggade som vi var. Men på något underligt vis lyckades tiden fördrivas ganska bra ändå. Det kom fler och fler folk, jag minns att i stort sätt alla lyssnade på Johans låtar och hade skrivit hans namn minst en gång på armen. Jag tror det stod Johan 11 ställen på mig. Och i mitt huvud. Flera gånger. Jag hade ingenting annat än Johan i mitt huvud. Jag rensade allting.
Och så såg vi den där vita volvon. Den vita skåpbilden. I baksätet såg vi någon brunhårig med solglasögon, gråa mjukisbrallor och gul tröja som det stog "Yellow is the new black" på. Christine sa att det var Henrik, men det trodde jag inte på. Varför skulle han ha sådana kläder på sig när han ska spela? Vi stod och väntade vid trappan för vi ville verkligen veta om det var han eller inte. Johan syntes inte till. Men så steg bandmedlemmarna ur skåpbilen och därefter kom både Johan och Henrik. Jag hämtade min kamera och tog kort. De bar upp alla sakerna in till huset. Han var 20 meter ifrån mig, men jag gick inte fram. Fortfarande undrar jag varför.

Efter ett tag vågade vi oss några steg ner på trappan i alla fall, för att komma närmre Henrik. Några andra hade redan sprungit dit för autografer. Men jag stod där bara för att kolla på honom. Vi tog på deras bil och jag skrev ner registreringsnumret på mobilen, och tog ett kort för säkerhets skull.
Sedan gick dem, och vi syntes inte förräns vid 20.00 igen.

Jag kollade på klockan hela tiden och ville att den skulle slå om till 18.00 då det skulle vara insläpp tills han kom 20.00.
Och det klockslaget kom, det också. Vi kom in och var längst fram, men Christine kunde inte andas pågrund av alla som trängde sig. Så vi var tvungna att gå bak tre rader. Jag fick en armbåge i ansiktet kom jag ihåg. Och det var ca två timmar innan han änns hade anlänt till självaste huset. Det var kaos att stå där och svettas och samtidigt vara överlycklig. En enormt blandad känsla som inte heller går att beskriva.
Men han kom. Och bandet kom. Och låtarna kom. Och det var sjukt. Men det roligaste jag har varit med om. Några 9 åringar trängde sig förbi mig för att de var för korta, hon knuffade på mig och jag knuffade enormt tillbaka. Hon kollade på mig och sa någonting som slukades av låten så jag hörde inte. Men jag bitchblickade henne och de försvann. Som tur var.
Efteråt gick vi till signeringen och där stod vi ett väldigt långt tag, men det var det värt. När vi kom fram signerade Johan min högra converse sko och tog lite kort. Vi gick ut och där nere stod Henrik om inte annat och skämtade med alla fansen. Sen ville jag självklart ha min andra converse sko signerad av honom också, och han gjorde till och med ett hjärta.
Jag tog upp foten på staketet och han frågade om jag var vig. "Nja, inte så speciellt" sa jag. "Kan du hjula?!" frågade han "du borde bli gymnast!", och jag sa att jag kunde det men jag ville inte göra det bland alla där. "Nej i och för sig. Om du hade gjort det skulle det bli.." han började gå långa steg och jag fattade ingenting. Men sen fortsatte han: "..ungefär såhär lång blodpöl om du hade ramlat i din hjulning". Jag skrattade. Mest för att jag inte förstod skämtet. Jag kramade honom och tog bilder, sen gick vi hem.

Vi försökte sova,                                         Henrik signerar min sko.
men det var inte
särskilt bekvämt.


Mitt livs mest värdefulla och minnesvärda dagar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0